Förberedelser i skoan inför arbetslivet är viktigt...FÖR ALLA...

Min andra tanke hämtar jag från bokens sida 51 där man beskriver vikten av goda relationer mellan skola och arbetsliv i yrkesprogram. Man beskriver även att det är viktigt för eleverna att lära sig yrkeslivet samt yrkesspråket. Även på sidan 181 betonar man vikten av att bygga broar mellan skolan och arbetslivet. Mina erfarenheter från skolan samt de diskussioner vi har haft under olika seminarier pekar på att detta är otroligt viktigt. Jag upplever att eleverna ibland inte ser skolan som verklig . Man får kommentarer som: ”Men så skulle jag inte ha gjort om det var på riktigt”. Skolan ska ses som att det är ”på riktigt” för det kan vara svårt att ändra beteendet när man sedan kommer ut på en arbetsplats. Även lärarna bör se till att prata till och behandla eleverna som kollegor i större utsträckning. Något som dock slår mig är att diskussionen av detta ämne mest frekvent verkar behandla ”yrkeselever”. Jag upplever att vi ändå är relativt bra på detta i yrkesprogrammen, men man kanske glömmer bort de högskoleförberedande programmen. Även de eleverna bör bli bemötta på samma sätt och bli mer förberedda för arbetslivet än vad de blir idag. Även om de planerar att studera några år till så har de ofta sommarjobb eller extrajobb av något slag och denna förberedelse är lika viktig för dem. /Anna Nilson

Är vi lika mycket värda?!

Min fösta tanke behandlar ett ämne som jag har kommit fram till efter att ha läst olika delar av boken samt de kunskaper jag har om den nya gymnasieskolan. På sidan 42 berörs lärarkompetens och didaktisk kompetens. Jag jämför då detta med de bestämmelser kring den nya gymnasieskolan där yrkeslärare ej behöver vara behöriga lärare och alltså inte ha någon pedagogisk utbildning. På sidan 123 skriver man att det i de flesta fall i skolan anses att själen ”står över” kroppen, att tänkande skulle vara mer värdefullt och avancerat än kroppsarbete samt att teoretisk kunskap är mer värdefull än praktisk. Det de skriver i boken som svar på detta är däremot att kroppsarbete kan vara mer krävande eftersom det ställer krav på att både tänka och ”göra” samtidigt. Det diskuteras även var som är praktiskt och vad som är teoretiskt. Mina tankar kring det här ämnet är därför: Varför ska man inte ställa samma krav på yrkeslärare angående pedagogisk utbildning? Detta kommer endast att förstärka de förutfattade meningar om att ett yrkesprogram och yrkeslärare är mindre värda och inte lika avancerade som de högskoleförberedande programmen. /Anna Nilson

Är YBL yrkesbaserat lärande en möjlighet till en förändring mot en bättre yrkesutbildning? Är det gymnasium 2011?

Att utbildningen tar sin utgångspunkt i yrkesverksamheten och bestämmer när läraren ska introducera skolans teoretiska perspektiv kan man läsa om på sidan, 115-117. Man menar att lärarens roll blir då att fungera som mäklare mellan skolan och arbetslivet. Kraven på läraren blir stora om YBL ska förverkligas och läraren kan inte heller räkna sig till den främste inom yrket då de studerande kommer att möta personer på arbetsplatsen med större yrkesskicklighet. Det blir en form av problematiserat lärande och en successiv inskolning till yrket som bygger på att den studerande är ute i yrkeslivet minst halva tiden.

Inom handelsämnena är det ett problem att i stort sett all undervisning blir teoretisk. Att skapa rätt handelsmiljö i skolan är näst intill omöjligt. Eleverna är idag ute och praktiserar 1 dag/v i tvåan och två dagar/v i trean, det är många gånger dessa dagar som skapar relevanta diskussioner i skolan. Då kan man handgripligen gå in som lärare och reflektera och fundera tillsammans med eleverna över olika situationer de upplevt i verkligheten. Eleverna som valt handelsprogrammet har troligtvis en tro på att skolan ska se något annorlunda ut än grundskolan, men tyvärr tror jag att de upplever att det är liknande pga, alla teorilektioner. Detta gör att man kan se att motivationen sviktar hos många elever. Lärare jag pratat med menar att de kan se en kurva där eleverna i början på ettan är intresserade och motiverade, men i slutet på ettan börjar motivationen svikta och de har fortfarande inte fått någon anknytning till yrkeslivet. I tvåan går de ut och praktiserar 1 dag/v men tyvärr menar lärare att det inte räcker utan att motivationen många gånger är relativt låg under tvåan. I trean är eleverna ute och praktiserar två dagar/v och motivationen ökar. Naturligtvis inser eleverna faktum att de snart ska ut i yrkeslivet, men här är diskussionerna många och långa om allt vad de är med om.på sina praktikplatser. Det engagemang som är i trean önskar man under hela utbildningstiden det är riktigt underbart och här står lärandet i fokus

Elevernas möjlighet till påverkan..

På sidan 66 står det att för att kunna uppnå ett produktivt lärande så krävs det att man "lär det nya genom att göra det nya" och författaren hänvisar till Becker (1972) som påstår att eleverna har i stort sett obefintlig möjlighet till att kunna påverka både undervisningens innehåll samt formerna för den.

Dagens ungdomar har så stora kreativa resurser som går att använda för att skapa nya former för undervisningen och för att hitta alternativa vägar att nå de uppsatta kunskapsmålen. På vilket sätt lyckas verksamheten utnyttja denna kompetens genom att ge eleverna möjlighet att påverka sin utbildningssituation? Om denna möjlighet ges, kan den då leda till mer engagemang från eleverna och i förlängningen till en förbättrad inlärning och förståelse och högre måluppfyllelse? Och om denna positiva förändring sker inom verksamheten, följer den då med eleverna ut i arbetslivet och på så sätt gagnar både verksamheten i stors samt den aktuella branschen genom att nya tankar och idéer prövas och kanske etableras?

Riskerar inte alla inblandade miste om en stor möjlighet till utveckling om denna kompetens ignoreras?

 

/Lovisa Wallin

Vad är didaktisk kompetens?

På sidan 50 uttrycker några yrkeslärare sin definition av begreppet "didaktisk kompetens" och det essentiella i denna kompetens tycks enligt dessa pedagoger vara att man kan skapa goda och trygga relationer, träna den sociala kompetensen och förmågan att kommunicera, samt att skapa en organiserad och strukturerad förutsättning för själva arbetsuppgifterna.

Min fundering som uppstår är om yrkeslärare generellt har lättare att skapa goda och avslappnade relationer till eleverna än var ämneslärare har? Kan det i så fall bero på att då man utför en praktisk arbetsuppgift så kanske yrkeslärarna har lättare för att bli mer deltagande i elevens arbetsprocess och utveckling, att det finns större möjligheter till samtal och diskussioner och därigenom träna den sociala kompetensen/odla relationer eller att pedagogen och eleven blir mer som "kollegor"? Finns det då även en risk att man blir för mycket "kompis" med eleverna och hur påverkar det i så fall deras kunskapsprocess och förståelse, positivt eller negativt?

/Lovisa Wallin

Kan bloggen vara en undervisningsarena? Vad kan man i så fall lära?

Hej
I den här bloggen ska du i kursen Lärande och undervisning i yrkesutbildning göra inlägg och diskutera innehållet i boken Didaktik för yrkeslärare. Välj ett innehåll från boken som du finner intressant eller som du tycker att man kan ifrågasätta, ange en sidhänvisning i anslutning till inlägget. Gör minst två inlägg på bloggen "didaktik för yrkeslärare 2" senast den 2 mars. Kommentera också minst tre andra inlägg (det är naturligtvis fritt att kommentera mer än så). Kommentarerna görs senast den 8 mars klockan 09.00.

Fundera över följande frågeställningar, inget som är nödvändigt att redovisa i bloggen men vill ni disktera är det ok, kan lika väl vara en del av din personliga loggbok. Ni har tidigare erfarenheter från seminarier i en gemensam lokal på högskolan. Vad skiljer de mötena från möten på nätet? Lär man olika saker eller är formen för seminarier utbytbara? Vilken betydelse uppfattar du att tidigare seminarer har för det utbyte seminarier på nätet ger? Vad har du lärt av innehållet och formen?