I kapitel 1 tar författaren under rubriken " det är altid jag sm lär mig" upp att ingen kan lära någon något, det är alltid individen som lär sig! Detta håller jag med om men så ser ju inte skolan ut, har inte gjort det historisk och den verkar inte ändra sig heller... författaren skriver att föreläsaren skickar ut små kunskapspaket, samma till alla,samma kunskap. Lätt att kontrolera med prov! Hur ska vi som blivande lärare råda bot på detta? Det är ju inte särskillt individanpassat anser jag...
senare i boken skiver författaren att enda sätt att lära sig hur ett äpple smakar är genom att bita i det, det säger en del om learning by doing, detta är väldigt viktigt för de praktiska ämnen jag kommer att arbeta med men hur mycket låter man eleverna testa, göra fel, göra om och göra rätt i de andra ämnena?
i kap3 tas koceptet med förmedlingspedagogik upp, efter att ha läst förklaringen till dennes uppkomst är jag ffrågande till varför den fortfarande finns! jag känner mig misslyckad i min skolgång på grund av detta sätt att lära ut (inte nu utan i ggrundskolan). Min fråga är eftersom alla vet att den är klen, varför envisas "vi" med ha den kvar i skolans värd? I samma kapittel tas det upp en hel del andra metoder som jag personligen tror fungerar bätre så som till exempel nyfikenhets idéen.
Författaren tar i kapitel 4 upp sin syn på skillnaden mellan lärande och inlärning. Det väcker massa tankar i mig, vet alla lärare och elever skillnaden på dessa två olika saker? jag är ibland tveksam till detta, att eleverna inte förstår skillnaden kan jag köpa men lärare... Jag är medveten om pressen som lärare får utstå med budgetar och att alla måste bli godkända detta leder någ till att lärarna "går med på" att eleverna bara lär sig till proven. Men hur ska vi komma runt detta problem? Jag anser att det måste gå oatt ha en individanpassad skola där lärande står i fokus och inte betygsrelateradinlärning av den kuskap som anses viktig för de kommande betygen!
i slutet på kap5 tas det upp vilka nya problem som den "nya" tkniken ställer oss inför, till exempel att alltid vara nåbar. De elever som vi kommer att jobba med står mitt i detta och jag har en fundering om hur man ska kunna hindra en "kontaktöverdos" då jag tror att detta kan lda till utbrändhet och liknande. Jag har hört en amssa exempel på detta så som en flicka som hade mobilen i sängen och missade en massa skola för att hon vaknade upprepade gånger under natten av SMS och samtal. Vilken roll har skolan i detta? Kan vi göra något åt situationen eller kanske visa på de negativa sidor som faktiskt kan komma med teknologin! /Peter
söndag 11 april 2010
torsdag 8 april 2010
Lära...
I kapitel 2 står det att svenska skolorskunskap inte står sig internationellt och på något sätt så kan jag förstå detta. Skolans klimat känns mjäkigare idag än för ca 15 år sen då jag gick. Det är mycket mer problembarn idag och man ger dem nya chanser hela tiden för att det ska klara ett G i sina ämnen. många bryr sig inte helt enkelt. Frågan är bara hur man ska komma åt detta. Ställ mer krav!! /Jonas B
Kapitel 3 tar upp en del om motivation. Har man elever som inte kommer in på sitt första hands val är det svårt att motivera dessa. Hur gör man då.... Ja det är svårt! Av egen erfarenhet så tror jag man får lägga lite vikt på att de har kul, att man har kul tillsammans. Sen kanske inte alltid det funkar men man kommer en bit på vägen./Jonas B
I kapitel 3 tar man upp olika problem som kan uppstå! Jag själv har lite erfarenhet omkring detta! Det viktigaste jag känner är att man kommunicerar mellan varandra i arbetslagen och framför allt vågar säga till om det är något som man tycker är ett problem. Ibland kan det förekomma att någon drar ett större lass än sina kollegor och då är det viktigt att man vågar säga ifrån eller om man ser att någon har problem. Är jätte svårt men man måste. Vissa problem kanske löser sig självt men, det är inte meningen. I mitt yrke så jobbar vi med problem lösning och det uppstår hela tiden och allt som oftast så klarar elever inte dessa problem. Är ibland svårt att veta vilken väg man ska gå då./Jonas B
I kapitel 5 stöter man på ordet kompetens. I mina ögon är kompetens den lärare som kan trollbinda sina elever med att förmedla sin kunskap på ett sådant sätt att de tar till sig information och praktiska bitar på ett bra sätt. Det krävs alltså mycket mer än att bara var bra inom sitt yrkesområde. Samtidigt måste man själv vara motiverad att kunna utveckla sig sig själv men ny teknik som kommer hela tiden./Jonas B
Kapitel 6 pratar man man om team. Är lite som inom idrott där man är ett lag. Kan man dra åt samma håll och ha samma mål så kommer man oerhört lång, men gör man inte detta så funkar det allt som oftast inte alls. Mycket funkar säkert men någon far ofta illa för att en del ser bara till sig själva.Gör man det rätt kan man lära sig oerhört mycket av varandra./Jonas B
Kapitel 3 tar upp en del om motivation. Har man elever som inte kommer in på sitt första hands val är det svårt att motivera dessa. Hur gör man då.... Ja det är svårt! Av egen erfarenhet så tror jag man får lägga lite vikt på att de har kul, att man har kul tillsammans. Sen kanske inte alltid det funkar men man kommer en bit på vägen./Jonas B
I kapitel 3 tar man upp olika problem som kan uppstå! Jag själv har lite erfarenhet omkring detta! Det viktigaste jag känner är att man kommunicerar mellan varandra i arbetslagen och framför allt vågar säga till om det är något som man tycker är ett problem. Ibland kan det förekomma att någon drar ett större lass än sina kollegor och då är det viktigt att man vågar säga ifrån eller om man ser att någon har problem. Är jätte svårt men man måste. Vissa problem kanske löser sig självt men, det är inte meningen. I mitt yrke så jobbar vi med problem lösning och det uppstår hela tiden och allt som oftast så klarar elever inte dessa problem. Är ibland svårt att veta vilken väg man ska gå då./Jonas B
I kapitel 5 stöter man på ordet kompetens. I mina ögon är kompetens den lärare som kan trollbinda sina elever med att förmedla sin kunskap på ett sådant sätt att de tar till sig information och praktiska bitar på ett bra sätt. Det krävs alltså mycket mer än att bara var bra inom sitt yrkesområde. Samtidigt måste man själv vara motiverad att kunna utveckla sig sig själv men ny teknik som kommer hela tiden./Jonas B
Kapitel 6 pratar man man om team. Är lite som inom idrott där man är ett lag. Kan man dra åt samma håll och ha samma mål så kommer man oerhört lång, men gör man inte detta så funkar det allt som oftast inte alls. Mycket funkar säkert men någon far ofta illa för att en del ser bara till sig själva.Gör man det rätt kan man lära sig oerhört mycket av varandra./Jonas B
Det boken tar upp på sidan 17 "miljöpedagogik i ett nötskal" är ett väldigt hållbart resonomang, särskillt för oss yrkeslärare. De tar bland annat upp att kunskapsinhämtning alltid sker i samspel med den kontext man befinner sig i, tycker att det är relevant då vi talar om "olika" sätt att lära sig i skolan eller på praktik. Min syn på saken är att man kan inte ha bara det ena eller det andra, då kontexten är olika alltså lär man sig olika saker. Mindmaps tas också upp, vilket vi talat om, denna aspekt på lärande tror jag att många missar då det kan vara svårt att se alla som individer i en större grupp. anser dock att det är väldigt viktiggt då jafg alltid varit "den runda bollen i ett fyrkantigt hål", hade mina lärare varit mwer vaksamma på de kunskaper jag besatt snarare än att försöka få mig att "passa in". De skriver om learning by doing och även detta är ett sätt jag ser som ett bra sätt att lära ut i min lärarroll... Peter
onsdag 7 april 2010
Tankar inför 9/4
Jag måste bara påpeka de fantastiska reglerna/önskemålen som finns på sid 29 i kapitel 2. Regel nummer 7 lyder: ”Kräv att varje lärare skall lämna något slags bevis för att han eller hon har haft ett kärleksförhållande med åtminstone en annan mänsklig varelse”. Helt underbar, haha!
Detta för dock mina tankar till att det kanske var många som upplevde det så då (1973). Hur är det idag? Är vi för känslomässigt inblandade? Känner vi oss tvungna att ha ett personligt emotionellt förhållande/ansvar till/för alla elever och deras situationer?
Jag slår ihop och gör en lång fråga till kapitlet 3 och 4. I kapitel 3 i stycket om förmedlingspedagogik nämns ett experiment där en föreläsning i ett ämne visar sig inte ge samma långvariga förståelse för ämnet som där man diskuterat ämnet. Man nämner ett citat från Bloom (som stiftade Blooms taxonomi) ”Det bästa sättet att meddela ett lärstoff är föreläsningen, men till och med den sämsta diskussion är bättre när det gäller att utveckla förståelsen” I kapitel 4 tar man upp uttrycket som Dewey är känt för: ”learning by doing”. Han menar att eleverna i första hand ska lära genom praktiska handlingar. Är detta lite samma sak ??
Jag har funderat kring dessa två tankar i samband med praktiska moment (om man nu får kalla dem praktiska, men ni vet vad jag menar ;-)). Är diskussionen praktisk enligt Dewey, eller skulle han (som jag tolkar det) bara se själva utförandet av momentet som den praktiska delen. Anser han (eller någon annan) i så fall att det är det praktiska momentet man lär sig bäst av eller kan man tänka att diskussionen efter att ha utfört ett praktiskt moment ger mest? Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att göra det praktiska momentet OCH att diskutera.
Jag fortsätter min fundering men kopplar även till en del i kapitel 5 där man tar upp olika kunskapsformer: fakta förståelse, färdighet och förtrogenhet. Dessa (eller även gärna Blooms taxonomi) bör man nog ta upp med eleverna redan när de kommer till gymnasiet.
Som det ser ut idag när det gäller praktiska moment, i alla fall inom den frisörutbildningen som jag har erfarenhet av, så förevisar läraren och sen får man träna. Viss diskussion pågår, men blir sällan långvarig. Jag kommer försöka diskutera mer med eleverna efter arbete med de praktiska momenten för att de ska få en djupare förståelse. Det kanske tar tid från de faktiska träningsmomenten, men gör kanske att eleverna snabbare utvecklas på ett djupare plan, med analys och värdering av sitt eget, och kanske även andras, arbeten.
I kapitel 6 beskriver man bland annat kollektivt lärande och hur man kan använda sig av detta. Jag tycker det är väldigt viktigt att man delar erfarenheter med varandra i ett arbetslag och att även eleverna får möjlighet att göra detta. Det leder till att man kanske helt plötsligt inser vilket fel man gjorde i en viss situation eller får möjlighet att utveckla en positiv handling ytterligare. Jag tycker det skapar ”liv” och utmaning i vardagen. Att bara arbeta själv på sitt eget sätt utan att dela erfarenheter med andra gör att man till slut inte tycker att ens arbete är roligt och utvecklande.
Detta för dock mina tankar till att det kanske var många som upplevde det så då (1973). Hur är det idag? Är vi för känslomässigt inblandade? Känner vi oss tvungna att ha ett personligt emotionellt förhållande/ansvar till/för alla elever och deras situationer?
Jag slår ihop och gör en lång fråga till kapitlet 3 och 4. I kapitel 3 i stycket om förmedlingspedagogik nämns ett experiment där en föreläsning i ett ämne visar sig inte ge samma långvariga förståelse för ämnet som där man diskuterat ämnet. Man nämner ett citat från Bloom (som stiftade Blooms taxonomi) ”Det bästa sättet att meddela ett lärstoff är föreläsningen, men till och med den sämsta diskussion är bättre när det gäller att utveckla förståelsen” I kapitel 4 tar man upp uttrycket som Dewey är känt för: ”learning by doing”. Han menar att eleverna i första hand ska lära genom praktiska handlingar. Är detta lite samma sak ??
Jag har funderat kring dessa två tankar i samband med praktiska moment (om man nu får kalla dem praktiska, men ni vet vad jag menar ;-)). Är diskussionen praktisk enligt Dewey, eller skulle han (som jag tolkar det) bara se själva utförandet av momentet som den praktiska delen. Anser han (eller någon annan) i så fall att det är det praktiska momentet man lär sig bäst av eller kan man tänka att diskussionen efter att ha utfört ett praktiskt moment ger mest? Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att göra det praktiska momentet OCH att diskutera.
Jag fortsätter min fundering men kopplar även till en del i kapitel 5 där man tar upp olika kunskapsformer: fakta förståelse, färdighet och förtrogenhet. Dessa (eller även gärna Blooms taxonomi) bör man nog ta upp med eleverna redan när de kommer till gymnasiet.
Som det ser ut idag när det gäller praktiska moment, i alla fall inom den frisörutbildningen som jag har erfarenhet av, så förevisar läraren och sen får man träna. Viss diskussion pågår, men blir sällan långvarig. Jag kommer försöka diskutera mer med eleverna efter arbete med de praktiska momenten för att de ska få en djupare förståelse. Det kanske tar tid från de faktiska träningsmomenten, men gör kanske att eleverna snabbare utvecklas på ett djupare plan, med analys och värdering av sitt eget, och kanske även andras, arbeten.
I kapitel 6 beskriver man bland annat kollektivt lärande och hur man kan använda sig av detta. Jag tycker det är väldigt viktigt att man delar erfarenheter med varandra i ett arbetslag och att även eleverna får möjlighet att göra detta. Det leder till att man kanske helt plötsligt inser vilket fel man gjorde i en viss situation eller får möjlighet att utveckla en positiv handling ytterligare. Jag tycker det skapar ”liv” och utmaning i vardagen. Att bara arbeta själv på sitt eget sätt utan att dela erfarenheter med andra gör att man till slut inte tycker att ens arbete är roligt och utvecklande.
Lära eller läras inför seminarium 9 april
kap 2 Förmedlingspedagogiken har ett starkt fäste varför är det så? Att använda sig av progressiv pedagogik, är det mer krävande? Måste man vara tryggare i sin yrkesrollen än i förmedlingspedagogiken?
kap 3 Förmedlingspedagogikens grund är att kunskap kan överföras från hjärna till hjärna, från lärare till elev. Dewey menar att " all verklig kunskap uppstår genom egna erfarenheter" s.48. Motsägelsefullt:)
kap 4 Information kan överföras men inte kunskap. Lärandet är kopplat till själva görandet. Detta låter likt det Dewey säger fast med andra ord eller?
kap 5 På s.102 beskrivs att man ska anpassa sig och sin kompetens till en given kontext. " Det innebär att mål, uppgift, arbetsbeskrivningar, företagskultur, riktlinjer och regler inte ska eller bör ifrågasättas av individer. Än mindre kritiskt granskas eller ifrågasättas. Varför är det så? Är det kompetens? Vad beror det på? I boken tar man upp förmedlingspedagogikens starka fäste som en eventuell orsak.
kap 6 I detta kapitlet fastnade jag på två meningar: s.120 "Chefers pedagogiska roll är att påverka medarbetares förståelse för strategisk inriktning". s.121 "En individ lär så länge hon lever. En organisation lever så länge den lära" Intressant och tänkvärt.
kap 3 Förmedlingspedagogikens grund är att kunskap kan överföras från hjärna till hjärna, från lärare till elev. Dewey menar att " all verklig kunskap uppstår genom egna erfarenheter" s.48. Motsägelsefullt:)
kap 4 Information kan överföras men inte kunskap. Lärandet är kopplat till själva görandet. Detta låter likt det Dewey säger fast med andra ord eller?
kap 5 På s.102 beskrivs att man ska anpassa sig och sin kompetens till en given kontext. " Det innebär att mål, uppgift, arbetsbeskrivningar, företagskultur, riktlinjer och regler inte ska eller bör ifrågasättas av individer. Än mindre kritiskt granskas eller ifrågasättas. Varför är det så? Är det kompetens? Vad beror det på? I boken tar man upp förmedlingspedagogikens starka fäste som en eventuell orsak.
kap 6 I detta kapitlet fastnade jag på två meningar: s.120 "Chefers pedagogiska roll är att påverka medarbetares förståelse för strategisk inriktning". s.121 "En individ lär så länge hon lever. En organisation lever så länge den lära" Intressant och tänkvärt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)