Tankar inför 9/4

Jag måste bara påpeka de fantastiska reglerna/önskemålen som finns på sid 29 i kapitel 2. Regel nummer 7 lyder: ”Kräv att varje lärare skall lämna något slags bevis för att han eller hon har haft ett kärleksförhållande med åtminstone en annan mänsklig varelse”. Helt underbar, haha!
Detta för dock mina tankar till att det kanske var många som upplevde det så då (1973). Hur är det idag? Är vi för känslomässigt inblandade? Känner vi oss tvungna att ha ett personligt emotionellt förhållande/ansvar till/för alla elever och deras situationer?

Jag slår ihop och gör en lång fråga till kapitlet 3 och 4. I kapitel 3 i stycket om förmedlingspedagogik nämns ett experiment där en föreläsning i ett ämne visar sig inte ge samma långvariga förståelse för ämnet som där man diskuterat ämnet. Man nämner ett citat från Bloom (som stiftade Blooms taxonomi) ”Det bästa sättet att meddela ett lärstoff är föreläsningen, men till och med den sämsta diskussion är bättre när det gäller att utveckla förståelsen” I kapitel 4 tar man upp uttrycket som Dewey är känt för: ”learning by doing”. Han menar att eleverna i första hand ska lära genom praktiska handlingar. Är detta lite samma sak ??
Jag har funderat kring dessa två tankar i samband med praktiska moment (om man nu får kalla dem praktiska, men ni vet vad jag menar ;-)). Är diskussionen praktisk enligt Dewey, eller skulle han (som jag tolkar det) bara se själva utförandet av momentet som den praktiska delen. Anser han (eller någon annan) i så fall att det är det praktiska momentet man lär sig bäst av eller kan man tänka att diskussionen efter att ha utfört ett praktiskt moment ger mest? Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att göra det praktiska momentet OCH att diskutera.

Jag fortsätter min fundering men kopplar även till en del i kapitel 5 där man tar upp olika kunskapsformer: fakta förståelse, färdighet och förtrogenhet. Dessa (eller även gärna Blooms taxonomi) bör man nog ta upp med eleverna redan när de kommer till gymnasiet.
Som det ser ut idag när det gäller praktiska moment, i alla fall inom den frisörutbildningen som jag har erfarenhet av, så förevisar läraren och sen får man träna. Viss diskussion pågår, men blir sällan långvarig. Jag kommer försöka diskutera mer med eleverna efter arbete med de praktiska momenten för att de ska få en djupare förståelse. Det kanske tar tid från de faktiska träningsmomenten, men gör kanske att eleverna snabbare utvecklas på ett djupare plan, med analys och värdering av sitt eget, och kanske även andras, arbeten.

I kapitel 6 beskriver man bland annat kollektivt lärande och hur man kan använda sig av detta. Jag tycker det är väldigt viktigt att man delar erfarenheter med varandra i ett arbetslag och att även eleverna får möjlighet att göra detta. Det leder till att man kanske helt plötsligt inser vilket fel man gjorde i en viss situation eller får möjlighet att utveckla en positiv handling ytterligare. Jag tycker det skapar ”liv” och utmaning i vardagen. Att bara arbeta själv på sitt eget sätt utan att dela erfarenheter med andra gör att man till slut inte tycker att ens arbete är roligt och utvecklande.